en paus i hemtentan...

Nu tänkte jag ge mig på en musikgenre. Jag satt och knappade runt på spotify och fick upp massor av musik som jag enligt spotify borde lyssna på, som alltså passar ihop med den musiken jag har på mina listor. Då såg jag att alla artister landade under en katergori som kallades indierock. Jag har själv inte sett mig som någon som lyssnar på indierock. Men det har väl smugit sig fram nu på sistone. Enligt wikipedia så är indierock en genre som också kallas alternative rock och det som kännetecknar stilen är att musiken spelas med typiska rockinstrument, gitarr, bas, trummor och sång och musiken ges också ut av mindre independentskivbolag. Artisterna inom denna genre förlitar sig på att deras musik ska spridas genom många turnéer och mycket mun-till-öra spridning. Indierocken är ett samlingsnamn för många subgenres som lo-fi, post-rock, indiepop m.fl.

Artister jag lyssnar på som enligt Spotify hamnar under genren indierock: Razorlight, Bright Eyes, Coldplay, Kings of Leon, Fall Out Boy m.fl.

TACK DÅ! (Nu blir det hemtenta igen)

musik hemifrån...

idag slår jag ett slag för svensk musik. det finns så mycket bra svensk musik som många glömmer bort för de har fullt upp att lyssna på senaste hitsen från amerikatt. exempelvis Lars Winnerbäck, Kent, Melissa Horn, Miss Li, Hello Saferide m.fl. (kommer du på nån mer?)

en artist som följt mig sedan barnsben är Ted Gärdestad. hans (eller hans brors) texter har alltid berört mig på ett sätt som ingen annan lyckats med. från årskurs sex har jag sjungit på alla skolavslutningarna och det har blivit många Ted Gärdestad låtar genom åren: För kärlekens skull, Sol vind och vatten, Jag vill ha en egen måne m.fl.  en låt som många som hört mig sjunga förknippar mig med är Himlen är oskyldigt blå. den sjöng jag många gånger på olika evenemang under gymnasiet, bland annat på flera skolavslutningar. den texten är nog den vackraste som finns. Ted Gärdestad dog 1997 och jag minns än idag när jag hörde det på radion. jag var endast nio år men blev väldigt illa berörd. han led av svåra psykiska problem i slutet av sitt liv och begick självmord. han slog igenom som artist vid femton års ålder och samarbetade mycket med sin bror Kenneth Gärdestad under sitt liv.


Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller
Som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå

en låt som jag gillar skarpt...

jag har varit lite upptagen nu ett tag men musiken har rullat på ändå i takt med hemtentamen. just nu har jag fastnat för en låt och det är Katie Meluas version av What a wonderful world som hon har gjort en tolkning tillsammans med en inspelning av Eva Cassidy. första gången jag hörde den var under en gala på tv för ett par år sedan. då tyckte jag det var väldigt underligt att Eva Cassidy skulle uppträda i och med att hon dog i hudcancer 1996. men då var det så att Katie Melua spelat in en version tillsammans med den inspelningen Eva Cassidy gjort under sitt liv. Eva Cassidy är en av mina favoriter sedan tidigare och Katie Meluas röst är så innerligt vacker så den kombinationen gjorde mig alldeles knäsvag. att låten What a wonderful world inte är någon favorit gör ingenting alls när de framför den på det här viset. http://www.youtube.com/watch?v=_C5mNs8vFSc låten spelades in för att samla in pengar till röda korset. lyssna på den!

tack och godnatt!

armen i mitella och musik i öronen.

bloggen uppdateras trots en axel ur led och armen i mitella. det hindrar inte mig från att lyssna på musik, tvärtom. nu har jag lyssnat på mycket missy higgins. har utvecklat det hela lite och kommit fram till att det blir lite snabba fakta om artisterna också.

missy higgins är från melbourne, australien och mest känd för sina låtar scar och the special two. hennes karriär tog fart år 2001 och släppte sin först ep 2003 under skivbolaget eleven. hon är förr 1983 och hennes musik faller under genren indierock.

första gången jag hörde missy higgins var för ungefär ett halvår sen. då hörde jag låten nightminds och hennes röst fångade min uppmärksamhet. hon hade en sårbarhet i rösten som gjorde att hennes texter nådde mig direkt. låten where I stood handlar om att hitta sin identitet och hur svårt det kan vara att lämna någon man älskar. många av hennes låtar handlar om att förstå sig på sig själv. jag gillar hennes sätt att skriva och hon är en stor inspirationskälla för mig när jag skriver min egen musik.  jag kan också varmt rekommendera låten don't ever, speciellt live-versionen.

tack då!

ännu en måndag...

nu har jag haft en mysdag med musik. lyssnat på donkeyboy. jag hörde donkeyboy på ztv och ville höra låten igen. hörde sometimes och gillade den lite grann men kände att det var en låt som skulle växa desto mer man lyssnade på den, och så rätt jag hade. donkeyboy låter som en discodänga med en twist. stämmorna som finns med genom de två låtarna är jävligt grymma. och jag är svag för mycket ljusa toner blandat i en kompott av mycket konstiga instrument men i en bra balans. det där med balans mellan instrumenten är väldigt viktigt. det får inte vara för mycket av något och inte heller något störande som bara hörs i bakgrunden. ett stort plus är att man blir väldigt danssugen av både ambitions och sometimes. texterna är lätta att tralla med i och kanske lite väl medryckande för min smak.

But sometimes, I need somebody who can make me feel alright,
and shades me from the streetlights
I'm breaking up, I need someone who needs somebody now 

tack då!

and so it begins...

musiken ska flöda i denna blogg. varje dag ska jag ge mig på en ny artist/låt/genre och ge konstruktiv kritik för varje gång. jag hatar människor som säger att de är ALLätare inom musik och sen kan ge en lång jävla lista på vad som är kasst. därför ska jag lära mig vad jag gillar för musik och komma underfund med hur man lyssnar på musik. vad man ska lyssna på och vad just jag tycker är viktigt. en sak som jag tror kommer att visa sig är att jag tycker att det är viktigt meden meningsfull text. upp till bevis!

idag har jag gett mig på elin sigvardsson.
elin sigvardsson kom jag i kontakt med första gången när jag hörde låten when it comes to you från albumet saturday night naive från 2003. den nöttes en sommar och var en storfavorit hos mig. nu har hon dammats av igen och jag lyssnar duktigt på låten hon gör med ane brun, f off. den låten har en härlig känsla och jag mår väldigt bra av introt. det får mig att känna mig väldigt avslappnad och gitarrspelet är väldigt vackert. hela låten andas harmoni och mitt huvud vilar helt i elin sigvardssons händer.

hela den nya skivan, "cookatoo friends", har en feeling som både är stöddig och varm på samma gång. att elins röst är underbar gör bara saken bättre. att några få av låtarna är lite väl experimentella för min smak gör egentligen inget, de bättre låtarna väger upp de mindre bra. som det känns just nu kommer elin sigvardsson gå på hög varv hos mig de kommande veckorna. är lite ledsen att jag glömde henne där för en stund. hon har vunnit mig igen och nu är jag henne trogen. utom f off gillar jag även hymn about a tree. ännu en favorit är hennes version av lars winnerbäcks kom ihåg mig då.

tack då!